blueberrybells

Perdón, mis amigos, por el överdrivet långt inlägg.

Han ville visa upp en bra bild av sig själv

One of my favorite things är när moi et mon poisson har djupa diskussioner. För ett tag sen diskuterade vi 'meningen med livet' och dylikt. Och let's face it: det finns ingen mening. Det kanske låter pessimistiskt, men jag tycker tvärt om. Det finns ingen meningsfull betydelse bakom vår existens, vi föds, fortplantar oss och dör som vilka djur som helst, och någon gång kommer även vår planet gå under. Men nu är vi ju ändå här, så om man ska lägga in någon mening till allt det här måste det väl vara have a fucking awesome time! Vi har inte så jävla lång tid på oss. Jag förstår mej inte på människor som typ "jag måste se ut på det sättet och beté mig på det sättet och göra såhär för att smälta in och se till att jag får ett högavlönat jobb och gucciväska för det är det samhället förväntar sig av mig". Inget av det där spelar roll. Eller visst, mitt utseende/stil spelar roll för mig, men det är klart jag vill trivas med det, det är ju mitt. Sen om resten av världen tycker jag ser ut som en clown... fine. Men det finns ingen anledning till att INTE skutta runt, spendera en dag med att ligga i gräset och kolla på moln eller kolla på tecknade filmer bara för att the majority tycker att det är ett udda beteende och att man borde försöka anpassa sig. Seriöst. Gör vad du vill.

Mon poisson und mich har också den saken gemensamt att tidningsläsning makes us angrycats. Jag blir uppriktigt förbannad när jag läser om alla politiker som sitter på sina feta arslen och tror att de kan köpa kristallkronor för skattepengar, bomba civila och tjafsa över småsaker. De muckar med ett land och fjäskar för ett annat och beter sig som svin. Men allt det de gör är baserat på fucking petitesser. Om de bara kunde zooma ut från sina egna små världar som cirkulerar runt dem själva och deras pengar, om de kunde se det stora hela så skulle de inse att de är så jävla betydelselösa. De och deras fåniga gräl är så små. Om de bara kunde få in i sina korvhjärnor att de är lika meningslösa som vilket annat ägg som helst och inte större än en fis i universum skulle de nog vara lite ödmjukare. Men det verkar vara en sån där sak som hör till när man blir politiker. En månad med lite makt och man glömmer vart man kom ifrån och förmågan att fatta realistiska beslut skrumpnar ihop och kryper iväg och självdör in the closets of the mind där alla gamla skelett och smutsiga hemligheter gömmer sig.

Fan, vi hade så mycket bra att säga. Önskar jag kunde få ut allt på ett bra sätt, men nu har jag i alla fall försökt.