blueberrybells

Igår var lätt finaste kvällen/natten på länge. Jag träffade Lukas och Karl på stan och efter att vi spenderat en obestämd tid på en parkbänk bestämde vi oss för att vi var hungriga, och eftersom vi är fattiga och Karl har sin flickväns lägenhet till förfogande (lol) så bestämde vi oss för att dra till honom och länsa kyl och frys. Killarna hade tänkt äta köttbullar men de hittade bara 5 så vi gick till ICA. Och lättpåverkade vi är gick vi på ICA's listiga texmex-placering och insåg vilket otrooooligt sug vi hade efter tacos. Och det var ju faktiskt fredag. Så det blev tacos istället. Inte alls lika billigt och snabbt som vi tänkt oss, men oj vad gott det var. Tacos är för övrigt det enda jag kan äta mycket av (orkar t ex aldrig mer än 3 pannkakor) och äta mycket är ju alltid roligt.

Sen drog Lukas på fest och Patrik kom och tog hans plats i lägenheten och sen spelade vi Gears of War 3. Eller ja, jag spelade inte så mycket haha, inte för att jag inte gillar att spela (för det gör jag) eller för att jag suger (det gör jag förvisso men det har aldrig hindrat mig förut) utan för att pojkarna faktiskt planerat att de skulle spela skiten ur spelet långt innan och jag typ bara råkade bli kvar i lägenheten. Ville inte gatecrasha mer än nödvändigt.

Vi blev hungriga i alla fall, och kokade ägg. Sen satt vi tre pers vid midnatt runt ett pyttelitet bord och åt kokta ägg med tända ljus. Med episk musik i bakgrunden. Ganska hardcore. Och Karl trollade fram kanelbullar ur frysen and everything was beautiful and nothing hurt.

Anyways, sen ringde Lukas och var väldigt pratsam och inte ett dugg full, nej inte alls, och förklarade att han hade gått vilse som fan på väg till festen (innan han börjat dricka alltså) och nu var mer eller mindre vilse igen, på väg hem till en kompis han skulle sova hos. Sen kom han faktiskt fram till sagda vän men huset stod tomt och alltså inte särskilt inbjudande så han skulle gå hem istället sa han. Och han bor inte centralt så det är en bit att gå och jag är en hönsmamma så jag lämnade Patrik och Karl att spela ut Gears of War själva (jag hade ändå övergått till att tumbla lololol) och traskade iväg för att leta reda på Lukas.

När jag hittade honom levde han fortfarande så vi tog en ganska imponerande krokig nattlig promenad hem till honom. Vi hann dela många fina tankar (och ta många pauser) innan vi kom fram och hann till och med ligga i (det blöta) gräset och titta på stjärnhimlen (som för övrigt för alltid är det finaste i hela universum). Och jag såg två stjärnfall. Brukar spana en hel del på stjärnorna men har aldrig sett några fallande förut. Sjukt fint var det.

So now to the one with the never ending invisible scars:

Look up, look up! The stars!