I get more and more strange I'm going insane I'm building it up just to break it down. You get what you see, the product of a dysfunctional family
Jahapp... I morse fick jag en sticka i foten av mitt gamla trägolv. Det har hänt förut och mor föreslog att vi skulle lägga in ett nytt "gummimattsgolv". Jag sa ok, ett helsvart i så fall. Mor föreslog fejkat stengolv och jag sa aldrig i livet, jag hatar gummigolv som ser ut som trä eller stenplattor.
Sen åkte jag med Sebastian och bytte hans tv i Stockholm. I affären fick jag ett sms från mor där det stod att hon köpt ett "ganska svart" golv och att hon och Kent börjat bära ut mina möbler. Jag tyckte det var rätt dumt eftersom det gällde mitt rum och att jag inte ens sett golvet. Jag frågade hur det nästan svarta golvet såg ut och det var tydligen gråspräckligt med mönster av stenplattor. Jag frågade om det var ett skämt men det var det inte. Jag sa igen att jag inte ville ha ett sånt golv. När mor sen hämtade mig vid bussen sa hon att det fanns inget helsvart golv, och jag sa att då hade jag hellre väntat att byta golv tills det fanns ett jag ville ha och det ballade ur lite.
Mor började skrika att jag var så otacksam och att det alltid bara är jag och mina vänner som är så himla bra och inget mina föräldrar gör duger och hon önskar sig en annan dotter som är mer tacksam. Ok? Jag kan förstå vad hon menar, jag är inte särskilt tacksam för de gör alltid saker som jag inte vill att de ska göra. Och ja, det är klart mina vänner kommer före föräldrarna, för jag tycker om mina vänner och delar humor och glädje med dem. Mina föräldrar å andra sidan tycker att jag är dum i huvudet, vi har ingenting gemensamt och vi förstår inte varandra. De kan inte heller något annat sätt att samtala än envägskommunikation, med andra ord; jag får aldrig chansen att ge min åsikt om problem för mina föräldrar väljer att ignorera mig.
I alla fall... Jag har aldrig bett dem tycka om mig. Det vore ju mycket lättare att leva om de gjorde det, men eftersom jag inte tycker om dem känns det lite dumt att begära det från dem. Så jag har lite svårt att se varför jag ska vara tacksam mot dem när de hellre vill ha en annan unge än mig.
Medans jag skrev detta kom Kent in (i mitt rum som nu innehåller ett skrivbord och en tom garderob, och saknar lister) och gav mig en till utskällning, om att jag är dum i huvudet och har fel smak. Och att när mina vänner kom förra gången var jag visst också upprörd över golvet. Mor hängde på och la till att jag ska höra av mig till mina vänner på nätet och fråga hur många av dem som fått välja sitt golv själv.
Jag förstår inte heller varför de drar in mina vänner i detta... Alltså va? Jag måste ha missat något, för de har verkligen inte med det här att göra, och ändå har de dykt upp i alla dagens samtal. Det måste vara för att jag är så jävla dum i huvudet som jag inte förstår.
Amen.
Sen åkte jag med Sebastian och bytte hans tv i Stockholm. I affären fick jag ett sms från mor där det stod att hon köpt ett "ganska svart" golv och att hon och Kent börjat bära ut mina möbler. Jag tyckte det var rätt dumt eftersom det gällde mitt rum och att jag inte ens sett golvet. Jag frågade hur det nästan svarta golvet såg ut och det var tydligen gråspräckligt med mönster av stenplattor. Jag frågade om det var ett skämt men det var det inte. Jag sa igen att jag inte ville ha ett sånt golv. När mor sen hämtade mig vid bussen sa hon att det fanns inget helsvart golv, och jag sa att då hade jag hellre väntat att byta golv tills det fanns ett jag ville ha och det ballade ur lite.
Mor började skrika att jag var så otacksam och att det alltid bara är jag och mina vänner som är så himla bra och inget mina föräldrar gör duger och hon önskar sig en annan dotter som är mer tacksam. Ok? Jag kan förstå vad hon menar, jag är inte särskilt tacksam för de gör alltid saker som jag inte vill att de ska göra. Och ja, det är klart mina vänner kommer före föräldrarna, för jag tycker om mina vänner och delar humor och glädje med dem. Mina föräldrar å andra sidan tycker att jag är dum i huvudet, vi har ingenting gemensamt och vi förstår inte varandra. De kan inte heller något annat sätt att samtala än envägskommunikation, med andra ord; jag får aldrig chansen att ge min åsikt om problem för mina föräldrar väljer att ignorera mig.
I alla fall... Jag har aldrig bett dem tycka om mig. Det vore ju mycket lättare att leva om de gjorde det, men eftersom jag inte tycker om dem känns det lite dumt att begära det från dem. Så jag har lite svårt att se varför jag ska vara tacksam mot dem när de hellre vill ha en annan unge än mig.
Medans jag skrev detta kom Kent in (i mitt rum som nu innehåller ett skrivbord och en tom garderob, och saknar lister) och gav mig en till utskällning, om att jag är dum i huvudet och har fel smak. Och att när mina vänner kom förra gången var jag visst också upprörd över golvet. Mor hängde på och la till att jag ska höra av mig till mina vänner på nätet och fråga hur många av dem som fått välja sitt golv själv.
Jag förstår inte heller varför de drar in mina vänner i detta... Alltså va? Jag måste ha missat något, för de har verkligen inte med det här att göra, och ändå har de dykt upp i alla dagens samtal. Det måste vara för att jag är så jävla dum i huvudet som jag inte förstår.
Amen.
Trackback
